Inuti varje person finns oerhört många fördomar, många av dem tänker vi inte ens på. Människor har ett inbyggt behov av att kategorisera, och detta gör vi med hjälp av våra fördomar om saker/folk. De allra känsligaste fördomarna är dem som rör människor, vad vi förväntar oss av dem p.g.a. utseende och sociala ställning. Det finns inget som en vanlig människa avskyr mer än att bli dömd efter två sekunder enligt dömarens personliga fördomar. Och vi känner av när vi blir dömda, alla människor har detta inbyggt tror jag.

I arbete med barn och ungdomar tror jag det är extra viktigt att inte döma för snabbt. Vi är oerhört känsliga för vad vuxna tycker om oss, och känner vi att det är försent att ändra på intrycket är det många som helt enkelt slutar bry sig om den läraren/pedagogen/vuxne. Ibland kan det t.o.m. övergå i starkt ogillande. Ett exempel på detta har jag själv varit med om i skolan. En lärare i svenska som var ganska osäker på sig själv lyckades provocera alla sina elever. Bl.a. genom ett antagande att vi i den engelska klassen är dåliga på svenska, och därför undervisade hon oss om att man använder punkt och stor bokstav. Med tanke på att detta var modersmålsklassen i svenska, och att vi gick på gymnasiet, kändes det aningens förnedrande… Visst har vissa klasser i den engelska sektionen problem med svenska eftersom vi pratar så mycket engelska, men det är ingen anledning att anta att vi inte kan vissa grundläggande svenska grammatikregler.

Något av det roligaste när jag märker att någon har bildat sig en bestämd uppfattning om mig, är att säga något helt oväntat som dom inte alls trodde om mig. Känslan när man ser hjulen snurra runt inne i huvudet på personen är helt fantastisk. Jag tror att vi måste provocera bort fördomarna, det räcker inte med att tänka ”nej, jag har inga fördomar!”. Vi måste inse vilka fördomar vi har, och det gör vi bäst genom att den som blir ”utsatt” för våra fördomar vänder dem upp och ner. Har man tur kan man skratta tillsammans om sina löjliga fördomar, som ju inte alls stämde…  

Så, vad vill jag säga med det här? Bra fråga egentligen. Kanske att vi måste vara öppna för intryck, och verkligen försöka att inte döma folk inom en halv minut. Och du som blir utsatt för fördomar, vänd dem upp och ner. Spela på folks fördomar, provocera dem, och vänd dem sedan bak och fram. Jag lovar, det är jätteroligt! :)

Övriga deltagare i Månadens inlägg finns på tolkens blogg.

 Snabb uppdatering om mitt liv just nu:

• Skolan rullar på med massor att göra, höstlov vecka 44 och då kommer pojkvännen hit från Frankrike. Ska bli roligt!
• Jag har gått med i Stockholms Tolkiensällskap Forodrim, där jag även sjunger i kören Gléowine.
• Körkortet närmar sig, kanske t.o.m. lyckas köra upp innan årsskiftet!
• Jag jobbar numera extra på Nobelmuséet, i deras kafé. Intressant och roligt, och fantastiskt att få in lite extra pengar! Speciellt roligt nu i utnämningstider, och antagligen blir det ännu intressantare under Nobelveckan i december.
• Läsandet har tyvärr hamnat lite i skymundan, men jag har läst ett antal riktigt bra böcker som det antagligen kommer recensioner av, nån gång :)

Så ja! Vi får se när nästa inlägg kommer, förhoppningsvis ett månadens inlägg som kommer upp på lördag. I helgen ska jag visserligen till Umeå och gå på universitetets årshögtid, men det finns ju datuminställningar! Så det blir nog inga problem…

Engelska lärde jag mig tidigt, i sexårsåldern, så senare när jag började med franskan blev engelskan ett självklart hjälpmedel. På grund av min ”nästan-tvåspråkighet” har jag haft lättare att lära mig franska än vad mina klasskompisar hade. Jag tror att man helt enkelt öppnar sig bättre för språk om man kan två eller flera riktigt bra. Kan man dem inte tillräckligt bra blandar de sig i huvudet (som tyska och franska gjorde förut för mig), men har man verkligen kunskap om språket förväxlar man dem inte. Kom på efter att ha läst Haydees inlägg att jag borde påpeka att förväxling av språk och kodväxling som hon skriver om inte är samma sak. Förväxling är när jag försöker komma på tyska ord men bara tyskifierade franska ord dyker upp i huvudet :) Kodväxling är snarare när jag använder mig av till exempelvis det franska ordet surveillant istället för övervakare, för surveillant funkar bättre helt enkelt.

Jag funderar en del på det här med tvåspråkighet just nu, eftersom min pojkvän är fransk. Vårt kommunikationsspråk är (naturligt nog eftersom vi befinner oss i Frankrike) franska, men han håller på och lär sig lite svenska också. Hypotetiskt sett, vad händer om vi skaffar barn ihop? Jag är väldigt inne på att prata svenska med mitt barn, men som Anna Malaga beskriver, man kan ju inte göra det hela tiden. Jag vill ju att mitt barn ska kunna prata mitt språk som är en del av mig, men samtidigt kan det vara svårt att genomföra om man inte skiljer av sitt barn från omgivningen. Det hela hänger ju också på vilket land man bor i…

Två familjer i min närhet har lite olika sätt… I den ena är mor/farföräldrarna inflyttade från Spanien när barnen var små, deras barn talar spanska. Dottern har inte lärt sina barn spanska. Sonen däremot har lärt sina barn spanska, och de verkar över huvud taget åka mer till Spanien. Jag skulle hellre göra som brodern, trots allt… Tilläggas kan visserligen att dotterns barn läser spanska i skolan och åtminstone ett av dem vill bli spanskalärare…

Den andra familjen är en rysk familj som för tillfället bor i Tyskland. Båda föräldrarna är ryska (och behärskar tyska), därför talar de ryska med sina två små barn. De två små barnen är hyfsat osäkra på tyska, naturligt nog, de hör det ju nästan aldrig. Föräldrarna har därför anlitat en barnvakt för att tala tyska med barnen, åtminstone äldsta dottern (~4 år). Här är det skillnaden mellan samhällets och familjens språk som ställer till det… Det är svårt att säga något – så här måste det vara!

 Det här blev ett hyfsat rörigt inlägg om lite allt möjligt :P Hoppas ni förstår mina små filosoferingar om flera språk ändå… Jag tycker i alla fall att det är bra att kunna flera språk :)

Övriga deltagare i kedjan kan hittas hos tolken.

Temat FOLKTRO är oerhört brett, vi söker t.ex. inte sagor med endast älvor eller Näcken i. Känner du att detta är ett område som inspirerar dig till en dikt eller en novell, gå in och läs här. Alla är välkomna! Nuvarande deadline är den 30 juni 2007, så det är bara att börja skriva… :)

Vi ses på Catahya!

Min synvinkel på detta val är mest alla de förstagångsväljare jag har i min närhet. Min värdsyster och i princip alla hennes kompisar har fyllt 18 år mellan de två valen (den senaste fyllde igår…), så för dem har det handlat mycket om själva grejen att gå och rösta. Visst, de funderar väl på vilket parti också, men mest är det själva känslan av att ha blivit stor tror jag… Vilket jag kan förstå!

Uppdatering lär väl komma senare om vilket parti som klarat sig bäst.

Kvartetten består av Jean-Claude Camors (fiol), Laurent Vercambre (fiol), Pierre Ganem (altfiol) och Jean-Yves Lacombe (cello och kontrabas). De har arbetat tillsammans i 20 år, och det syns verkligen att de känner varandra! Denna totala säkerhet och skicklighet med instrumenten, t.ex. när Jean-Yves jonglerar med de andras fioler… Man kan inte annat än bli imponerad!

Deras föreställning spelas igen i Paris från september (den sattes upp första gången 2003 tror jag), om jag hade varit i Frankrike då hade jag absolut velat gå och se dem! Nu får jag nöja mig med att kopiera filmen från en vän, eller kanske köpa den på Amazon ;)

(bilden lånad från Resmusica)

Denna bok berättar i alla fall om franskans och engelskans gemensamma historia; hur de har lånat från varandra sedan lång tid tillbaka, och även influenser från andra språk. Boken är skriven på ett intressant sätt, med ett lättläst upplägg. Det gör att det inte blir så tungt, även om massor av saker avhandlas i den.

Jag har fått ett helt gäng aha-upplevelser, men jag tänkte dela med mig av den allra första, precis i början av boken. Jag citerar:

De l’autre coté de la Manche, le pays conquis par Jules César au milieu du Ier siècle avant notre ère était connu sous le nom de Gallia, dont le sens rappelle les difficultés de communications qui peuvent naître entre les gens de langues différentes : lorsque leurs voisins ne parlaient pas une langue germanique, les Germains les nommaient au moyen d’un mot formé sur la racine walh ”étranger”, d’où la forme latine Galli, attesté en latin dès le IIe siècle avan J.-C. pour nommer les Gaulois, et qui reprenait ainsi le nom emplyé par les Germains pour designer ceux dont ils comprenaient pas la langue. On retrouve la même racin sous Wallonie (Belgique) et sous Wales ”pays de Galles”, où le /w-/ initial s’est maintenue sous sa frme primitive, alors qu’il a été rendu par /g/ dans le latin Gallia.

Kort sagt, så har jag fått reda på varför Wales heter Wales. Det betyder främlingarnas land. Egentligen rätt logiskt! Även ordet walnut (valnöt) härstammar från samma ordstam. Det var en exotisk nöt, och voilà!

Boken bjuder på en hel del mera, och jag har lärt mig massor om både engelsk och fransk språkbildning… Jag har även lärt mig att känna igen vissa låneord som man kanske inte trodde var låneord :) Kort sagt, me like! Det är precis sådant här som intresserar mig! Jag har än så länge inte läst klart boken, har kommit ca två tredjedelar, men fortsätter den så här… Rekommenderas! (Ingen aning om den finns översatt eller inte, jag läser den ju på franska…)

Filmen är upplagd efter platserna som soldaterna slogs på eller passerade förbi, och från varje plats finns en scen, ett problem. I Marseille är det Messaoud som står i centrum med sin kärlekshistoria med Irène, på båten är det Abdelkhader som gör uppror, på andra ställen är det Saïd med sin blyghet. I slutet är de fem – Abdelkhader, Saïd, Yassir, Messaoud och Martinez, sergeanten. Dessa fem som försvarar en liten elsassisk by mot fienden – och fyra dör. Scenen är hemsk, men det hemskaste kommer efteråt, när de franska soldaterna kommer. Denna totala mörkläggning av vad de uträttat, vad de lidit. Abdelkhader, den enda som överlever, kan inte tro sina ögon, med all rätt…

De fem huvudrollerna fick ett pris vid förra årets Cannes-festival, det för bästa kollektiva prestation (manliga). Jag förstår det, de gör ett fantastiskt jobb.

 Filmen rekommenderas varmt! Extra roligt är det att få höra arabiska, och växlingarna arabiska till franska.

Den resa som direkt kommer upp i tankarna när någon ber mig att beskriva en, är en resa som jag gjorde med mina föräldrar vid årsskiftet 2003/2004. Vi åkte till Hong Kong och var där i 10 dagar.

Det som var speciellt med den här resan var inte bara att det var min första (hittills enda…) resa till Asien, min resa längst bort, men att Hong Kong är den plats där jag nästan direkt känt att ”hit kan jag flytta”. Det är inte många ställen där jag så spontant och på en gång har känt mig hemma. Jag har ingen aning om varför det blev så.

Resan blev härlig, massor av god mat, utflykt till tempel, promenader… Hong Kong var också ett av de första ställena där mina föräldrar kände att de kunde ge sig iväg på en egen liten utflykt och lämna mig, 14 år, kvar där vi bodde och läsandes en bok i parken. Jag kände mig trygg där på något sätt, kanske en sammankoppling av att jag kunde prata med folket (engelska kan jag, inte kantonesiska ^^) och bara samhället i sig.

Jag är medveten om att kineserna som bor i Hong Kong inte alls har det lätt, trots att de har det bättre än kineserna i fastlandskina. Vi såg åtminstone en demonstration när vi var där. Som utlänning är däremot Hong Kong fantastiskt, billigt, med underbar natur, trevliga människor och god mat. Några av mina bästa och häftigaste resminnen kommer därifrån. Jag hoppas på att jag någon gång i livet lyckas åka tillbaka dit, för att se om mina minnen håller måttet, och upptäcka ännu mer av denna fantastiska stad. Vem vet, kanske flyttar jag dit… :)

Förresten så var det jättebra att åka dit i december, precis lagom varmt! Vi bodde i Kowloon.

(bilden lånad här)