Månadens inlägg oktober: Fördomar

23 oktober 2007 at 9:40 | In månadens inlägg, samhälle | 3 Comments

Några dagar försenat, bl.a. eftersom jag var i Umeå i helgen… Men här är det! Aningens förvirrat och långrandigt, men det här är sådant jag tänker rätt mycket på.

Inuti varje person finns oerhört många fördomar, många av dem tänker vi inte ens på. Människor har ett inbyggt behov av att kategorisera, och detta gör vi med hjälp av våra fördomar om saker/folk. De allra känsligaste fördomarna är dem som rör människor, vad vi förväntar oss av dem p.g.a. utseende och sociala ställning. Det finns inget som en vanlig människa avskyr mer än att bli dömd efter två sekunder enligt dömarens personliga fördomar. Och vi känner av när vi blir dömda, alla människor har detta inbyggt tror jag.

I arbete med barn och ungdomar tror jag det är extra viktigt att inte döma för snabbt. Vi är oerhört känsliga för vad vuxna tycker om oss, och känner vi att det är försent att ändra på intrycket är det många som helt enkelt slutar bry sig om den läraren/pedagogen/vuxne. Ibland kan det t.o.m. övergå i starkt ogillande. Ett exempel på detta har jag själv varit med om i skolan. En lärare i svenska som var ganska osäker på sig själv lyckades provocera alla sina elever. Bl.a. genom ett antagande att vi i den engelska klassen är dåliga på svenska, och därför undervisade hon oss om att man använder punkt och stor bokstav. Med tanke på att detta var modersmålsklassen i svenska, och att vi gick på gymnasiet, kändes det aningens förnedrande… Visst har vissa klasser i den engelska sektionen problem med svenska eftersom vi pratar så mycket engelska, men det är ingen anledning att anta att vi inte kan vissa grundläggande svenska grammatikregler.

Något av det roligaste när jag märker att någon har bildat sig en bestämd uppfattning om mig, är att säga något helt oväntat som dom inte alls trodde om mig. Känslan när man ser hjulen snurra runt inne i huvudet på personen är helt fantastisk. Jag tror att vi måste provocera bort fördomarna, det räcker inte med att tänka ”nej, jag har inga fördomar!”. Vi måste inse vilka fördomar vi har, och det gör vi bäst genom att den som blir ”utsatt” för våra fördomar vänder dem upp och ner. Har man tur kan man skratta tillsammans om sina löjliga fördomar, som ju inte alls stämde…  

Så, vad vill jag säga med det här? Bra fråga egentligen. Kanske att vi måste vara öppna för intryck, och verkligen försöka att inte döma folk inom en halv minut. Och du som blir utsatt för fördomar, vänd dem upp och ner. Spela på folks fördomar, provocera dem, och vänd dem sedan bak och fram. Jag lovar, det är jätteroligt! :)

Övriga deltagare i Månadens inlägg finns på tolkens blogg.

Månadens inlägg juni: Tvåspråkighet

20 juni 2007 at 21:56 | In månadens inlägg, språk | 3 Comments

Något jag blir glad över varje gång jag upptäcker det, är när ett ord ger ett annat i ett annat språk. För mig gäller det främst mellan engelska och franska, dessa två språk som har lånat så mycket av varandra (en intressant bok har jag skrivit om här). Även svenskan brukar lyckas uppdaga något i tyska, eller för den delen franska eller engelska då och då. Nu är jag inte flytande i något språk förutom svenska och i någon mån engelska, men jag märker fenomenet ändå. Ju fler språk man kan, desto lättare blir det att lära sig ännu fler.

Engelska lärde jag mig tidigt, i sexårsåldern, så senare när jag började med franskan blev engelskan ett självklart hjälpmedel. På grund av min ”nästan-tvåspråkighet” har jag haft lättare att lära mig franska än vad mina klasskompisar hade. Jag tror att man helt enkelt öppnar sig bättre för språk om man kan två eller flera riktigt bra. Kan man dem inte tillräckligt bra blandar de sig i huvudet (som tyska och franska gjorde förut för mig), men har man verkligen kunskap om språket förväxlar man dem inte. Kom på efter att ha läst Haydees inlägg att jag borde påpeka att förväxling av språk och kodväxling som hon skriver om inte är samma sak. Förväxling är när jag försöker komma på tyska ord men bara tyskifierade franska ord dyker upp i huvudet :) Kodväxling är snarare när jag använder mig av till exempelvis det franska ordet surveillant istället för övervakare, för surveillant funkar bättre helt enkelt.

Jag funderar en del på det här med tvåspråkighet just nu, eftersom min pojkvän är fransk. Vårt kommunikationsspråk är (naturligt nog eftersom vi befinner oss i Frankrike) franska, men han håller på och lär sig lite svenska också. Hypotetiskt sett, vad händer om vi skaffar barn ihop? Jag är väldigt inne på att prata svenska med mitt barn, men som Anna Malaga beskriver, man kan ju inte göra det hela tiden. Jag vill ju att mitt barn ska kunna prata mitt språk som är en del av mig, men samtidigt kan det vara svårt att genomföra om man inte skiljer av sitt barn från omgivningen. Det hela hänger ju också på vilket land man bor i…

Två familjer i min närhet har lite olika sätt… I den ena är mor/farföräldrarna inflyttade från Spanien när barnen var små, deras barn talar spanska. Dottern har inte lärt sina barn spanska. Sonen däremot har lärt sina barn spanska, och de verkar över huvud taget åka mer till Spanien. Jag skulle hellre göra som brodern, trots allt… Tilläggas kan visserligen att dotterns barn läser spanska i skolan och åtminstone ett av dem vill bli spanskalärare…

Den andra familjen är en rysk familj som för tillfället bor i Tyskland. Båda föräldrarna är ryska (och behärskar tyska), därför talar de ryska med sina två små barn. De två små barnen är hyfsat osäkra på tyska, naturligt nog, de hör det ju nästan aldrig. Föräldrarna har därför anlitat en barnvakt för att tala tyska med barnen, åtminstone äldsta dottern (~4 år). Här är det skillnaden mellan samhällets och familjens språk som ställer till det… Det är svårt att säga något – så här måste det vara!

 Det här blev ett hyfsat rörigt inlägg om lite allt möjligt :P Hoppas ni förstår mina små filosoferingar om flera språk ändå… Jag tycker i alla fall att det är bra att kunna flera språk :)

Övriga deltagare i kedjan kan hittas hos tolken.

Månadens inlägg maj: En resa

20 maj 2007 at 14:12 | In månadens inlägg, resa | 6 Comments

Ännu ett inlägg som ingår i Tolkens kedja!  

Den resa som direkt kommer upp i tankarna när någon ber mig att beskriva en, är en resa som jag gjorde med mina föräldrar vid årsskiftet 2003/2004. Vi åkte till Hong Kong och var där i 10 dagar.

Det som var speciellt med den här resan var inte bara att det var min första (hittills enda…) resa till Asien, min resa längst bort, men att Hong Kong är den plats där jag nästan direkt känt att ”hit kan jag flytta”. Det är inte många ställen där jag så spontant och på en gång har känt mig hemma. Jag har ingen aning om varför det blev så.

Resan blev härlig, massor av god mat, utflykt till tempel, promenader… Hong Kong var också ett av de första ställena där mina föräldrar kände att de kunde ge sig iväg på en egen liten utflykt och lämna mig, 14 år, kvar där vi bodde och läsandes en bok i parken. Jag kände mig trygg där på något sätt, kanske en sammankoppling av att jag kunde prata med folket (engelska kan jag, inte kantonesiska ^^) och bara samhället i sig.

Jag är medveten om att kineserna som bor i Hong Kong inte alls har det lätt, trots att de har det bättre än kineserna i fastlandskina. Vi såg åtminstone en demonstration när vi var där. Som utlänning är däremot Hong Kong fantastiskt, billigt, med underbar natur, trevliga människor och god mat. Några av mina bästa och häftigaste resminnen kommer därifrån. Jag hoppas på att jag någon gång i livet lyckas åka tillbaka dit, för att se om mina minnen håller måttet, och upptäcka ännu mer av denna fantastiska stad. Vem vet, kanske flyttar jag dit… :)

Förresten så var det jättebra att åka dit i december, precis lagom varmt! Vi bodde i Kowloon.

(bilden lånad här)

Månadens inlägg april: Att flytta

6 maj 2007 at 15:40 | In mig, månadens inlägg | 3 Comments

Egentligen skulle detta ha skrivits till sista april, men på grund av teaterrepetitioner blir det nu istället…

Egentligen har jag inte flyttat särskilt mycket, men mina få flyttar har å andra sidan verkligen påverkat mig. Första flytten gick till Moskva med familjen när jag var tre år, så den minns jag inte så mycket. Ryssland är ändå ett land som jag tycker att jag känner, för mig har det en alldeles egen doft. När vi flyttade tillbaka till Sverige återvände vi till samma lägenhet som vi flyttat från ett år tidigare. Några år senare när jag hade fyllt sex flyttade vi utomlands igen för ett år, till Columbus i U.S.A. Den här flytten kommer jag ihåg mera av, också för att jag började skolan där. U.S.A. har jag inte åkt tillbaka till lika många gånger som till Ryssland (av transportskäl) men det känns ändå som ett land som hör till mig. Samma sak som efter Ryssland, familjen återvände till samma lägenhet i Sverige.Sen blev det inget flyttande på lång, lång tid, fram till i höstas, när jag själv flyttade till mitten av Frankrike. Den här flytten är den som jag varit mest medveten om (inte så konstigt), haft mest ångest över, men samtidigt den som jag mest sett fram emot. Det är ju trots allt den enda av mina flyttar som jag valt själv. Det här är min flytta-hemifrån-flytt, och den blev till Frankrike. Inte illa, eller hur? Effekten förstörs ju visserligen lite av att jag i juli flyttar tillbaka till mina föräldrar, men steget är ändå taget. När jag någon gång i framtiden (förhoppningsvis snart efter gymnasiet) flyttar hemifrån på riktigt, kommer det vara lättare, åtminstone den mentala biten. Jag har redan gått igenom separationsångesten med föräldrarna och faktiskt insett att jag har vuxit upp, jag behöver inte vara i ständig kontakt med mina föräldrar även om det såklart är jobbigt ibland. Det konstiga med den här flytten är att den är så dubbel på något sätt. Jag flyttade ju hemifrån, men samtidigt betalar fortfarande mina föräldrar och jag kommer flytta tillbaka till dem om mindre än två månader. Samt att jag naturligtvis inte bott själv eller fixat allt det praktiska under det här året (eftersom vi placeras i värdfamiljer). Trots det så har jag ordnat massa saker själv, lärt mig ett nytt språk och faktiskt fått mycket bättre självförtroende eftersom jag klarat att fixa saker själv.Jag ser fram emot att flytta när det väl blir dags nästa gång, förutom bostadsångesten jag redan börjar få som ung i Stockholm. Att brorsan bytte lägenhet i januari gav det hela en extra knuff förstås… Flyttnerverna vaknade till liv och jag började titta på studentlägenheter och SKB. Tallrikar och sådant samlar jag på sedan några år tillbaka så förhoppningsvis har jag en bas när jag väl ger mig av. Men två år till kommer jag bo hemma, tid nog för att gå ut gymnasiet.

Precis som Tolken så är jag nog också en fegflyttare. I Sverige har jag aldrig flyttat, och mina flyttar utomlands har alltid slutat tillbaka i samma lägenhet i Stockholm. Jag är väldigt konservativ när det gäller ”hemma”. Jag tror att det här året i Frankrike har fått mig att släppa lite på mina krav, samtidigt som det nog har höjt dem på en del sätt… Förmodligen kommer jag inte bli flyttgalning i framtiden, men vem vet? Det känns som att jag insett att det är möjligt att flytta i alla fall.

Folk som skriver månadens inlägg är: Tolken, Emma, Barajagjohanna, Anna Malaga, Thérèse, Haydee, Jove, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter, Tobbe, Annelie, Tokyo Linda, Carin i Tapaslandet

Månadens inlägg mars: Sjukvård

20 mars 2007 at 18:45 | In Frankrike, månadens inlägg, samhälle, skola | Leave a Comment

Har hoppat på en kedja där man varje månad skriver ett inlägg om ett ämne. Övriga deltagare är Tolken, Emma, Barajagjohanna, Thérèse, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter, Tobbe, Annelie och Haydee.

Eftersom jag nu befinner mig i Frankrike måste jag ju skriva om fransk sjukvård. Då jag inte har så enormt stor erfarenhet av den, så tänkte jag skriva om skolhälsovården i Frankrike, som jag i alla fall har lite mer erfarenhet av :)

Sjukvården på ett vanligt ”lycée” (gymnasium) som mitt sköts av det som heter ”l’infirmerie” och de som jobbar där är ”les infirmières”. Vad jag har märkt tar de dels hand om alla som skadar sig/blir sjuka på skoltid samt arbetar för att öka hälsomedvetandet på skolan. På min skola har de t.ex. anordnat sluta-rökamöten (när rökförbudet trädde i kraft första februari), och på Internationella AIDS-dagen i december anordnade de en utställning. Hos dem kan man hämta information om alla möjliga sjukdomar, man kan få tips på hur man ska förbättra sin kost, allt hälsoanknutet helt enkelt.

Jag har endast varit på ”l’infirmerie” tre eller fyra gånger sen jag började på skolan: två gånger pga huvudvärk och ont i halsen, och två gånger pga frågor om min journal och vaccinationer. Det är fler gånger än jag var hos skolsyster i Sverige på ett år. Jag blir inte sjuk så ofta… Båda gångerna jag klagade på ont i halsen/huvudet kollade de tempen och sprutade någon spray i munnen på mig, samt gav mig halstabletter. Andra gången sa de dessutom att blev det inte bättre skulle jag uppsöka läkare. Jaha… Som tur var blev jag bättre, så jag behövde inte fundera vidare på det. Men jag blev lite nervös…

Fransmännen har ju också det här roliga systemet med ”carnet de correspondance”. Denna ”carnet” måste bäras med överallt, har man den inte om någon ber om den ligger man illa till. I den finns bl.a. elevens kontaktpersoner och försäkringsnummer, samt skolans namn. Ett av användningsområdena för denna lilla bok är att i den finns en massa löstagbara lappar… Är man borta, eller sjuk, skrivs det in på en liten lapp, halva lappen lämnas sedan till ”La Vie Scolaire” och andra halvan sitter kvar i boken. Detta så att ”Vie Scolaire” kan hålla koll på hur mycket man är borta och om det är vissa lektioner som är speciellt utsatta för sjukdomar… Vissa av de små lapparna används av ”l’infirmerie” för att markera för lärare att eleven är undantagen från gympan. Det har hänt mig en gång, men jag har aldrig visat den för ”Vie Scolaire”. Ojdå. 

För övrigt finns det väldigt många ”pharmacie” i Frankrike. Överallt, och de är väldigt lätta att se pga sina gröna självlysande, blinkande kors utanför. Det är praktiskt att det finns så många eftersom det nästan aldrig är kö. Tycker mig också märka att de kan vara specialiserade åt olika håll, så det är inte säkert att alla har samma saker.

Eftersom jag knappt råkar ut för sjukvården i Sverige, känns det nästan löjligt att skriva om sjukvården i Frankrike, men jag har gjort ett försök i alla fall! Den uppfattning jag har fått är i alla fall att det funkar hyfsat bra, men det hänger på att ha en försäkring, annars är man stekt.

Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.