Les Elections Législatives

10 juni 2007 at 14:10 | In Frankrike, politik | Leave a Comment

Idag är det så dags för början på nästa drama i den franska politiken. Valen till parlamentet… De två omgångarna är dels idag, och sedan den 17 juni. Detta val har jag inte alls lika bra koll på som presidentvalet, det finns för många kandidater helt enkelt. Socialisterna försöker desperat återta förlorad mark, vilket man i och för sig kan säga om de flesta partierna. Generellt sett brukar valdeltagandet gå ner i parlamentsvalen och det oroar allihopa.

Min synvinkel på detta val är mest alla de förstagångsväljare jag har i min närhet. Min värdsyster och i princip alla hennes kompisar har fyllt 18 år mellan de två valen (den senaste fyllde igår…), så för dem har det handlat mycket om själva grejen att gå och rösta. Visst, de funderar väl på vilket parti också, men mest är det själva känslan av att ha blivit stor tror jag… Vilket jag kan förstå!

Uppdatering lär väl komma senare om vilket parti som klarat sig bäst.

Le Quatuor: Sur la corde rêve

9 juni 2007 at 21:59 | In Frankrike, film, musik, teater | Leave a Comment

I eftermiddags hittade jag en ny musikfavorit – Le Quatuor. Denna franska stråkkvartett spelar och leker sig igenom en fantastisk föreställning som går från West Side Story till Barry Lyndon till Mozart. Blandat med jazz och r’n'b! Otroligt skickliga musiker (och även skådespelare, och komiker)!

Kvartetten består av Jean-Claude Camors (fiol), Laurent Vercambre (fiol), Pierre Ganem (altfiol) och Jean-Yves Lacombe (cello och kontrabas). De har arbetat tillsammans i 20 år, och det syns verkligen att de känner varandra! Denna totala säkerhet och skicklighet med instrumenten, t.ex. när Jean-Yves jonglerar med de andras fioler… Man kan inte annat än bli imponerad!

Deras föreställning spelas igen i Paris från september (den sattes upp första gången 2003 tror jag), om jag hade varit i Frankrike då hade jag absolut velat gå och se dem! Nu får jag nöja mig med att kopiera filmen från en vän, eller kanske köpa den på Amazon ;)

(bilden lånad från Resmusica)

Indigènes

8 juni 2007 at 16:11 | In Frankrike, film | 3 Comments

Igår tittade jag på Indigènes, en fransk film som berättar om de afrikanska soldaterna som slogs för Frankrike i andra världskriget. Dessa soldater från de franska kolonierna som kom för att försvara ”la patrie”, fäderneslandet, ett land de aldrig hade besökt förut. De behandlades rent ut sagt som skit av den ”franska” armén. Fortfarande är det så att dessa soldater inte behandlas rättvist av den franska staten.

Filmen är upplagd efter platserna som soldaterna slogs på eller passerade förbi, och från varje plats finns en scen, ett problem. I Marseille är det Messaoud som står i centrum med sin kärlekshistoria med Irène, på båten är det Abdelkhader som gör uppror, på andra ställen är det Saïd med sin blyghet. I slutet är de fem – Abdelkhader, Saïd, Yassir, Messaoud och Martinez, sergeanten. Dessa fem som försvarar en liten elsassisk by mot fienden – och fyra dör. Scenen är hemsk, men det hemskaste kommer efteråt, när de franska soldaterna kommer. Denna totala mörkläggning av vad de uträttat, vad de lidit. Abdelkhader, den enda som överlever, kan inte tro sina ögon, med all rätt…

De fem huvudrollerna fick ett pris vid förra årets Cannes-festival, det för bästa kollektiva prestation (manliga). Jag förstår det, de gör ett fantastiskt jobb.

 Filmen rekommenderas varmt! Extra roligt är det att få höra arabiska, och växlingarna arabiska till franska.

”Sarko” vann

6 maj 2007 at 19:16 | In Frankrike, politik | 2 Comments

Nicolas Sarkozy från UMP kammade hem omkring 53% av rösterna i valet och blir därmed Frankrikes nya president (mot Ségolènes ca 45% om jag minns rätt). Ségolène säger däremot att hon inte ger upp, och tackar även alla unga som skrivit upp sig på röstlistorna och engagerat sig.

Det socialisterna hoppas på nu är en majoritet i valen till l’Assemblée Nationale i juni, men det känns ändå inte särskilt troligt.

Val i Frankrike

6 maj 2007 at 17:35 | In Frankrike, politik | Leave a Comment

Idag är det slutliga omgången i presidentvalet här i Frankrike, och de två kandidaterna som finns att välja på är Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy.

I onsdags var det dags för den stora debatten mellan de två slutliga kandidaterna som inte gått av stapeln sen 15 år ungefär, kommer inte ihåg det exakta årtalet. Förra valet (år 2002) blev det ingen debatt mellan Jacques Chirac och Jean-Marie Le Pen, vilket kanske inte är så förvånande egentligen. Därför var folk extra upptaggade inför den här debatten. Vi ”interner” på skolan fick anmäla oss om vi ville se den, ”les pions” plockade fram en teve i korridoren åt oss. Mycket intressant faktiskt, och jag lärde mig riktigt mycket om fransk politik! Det roligaste var när de avbröt varandra hela tiden, även om jag tyckte att det blev lite tröttsamt ibland. Min skola är överlag för Ségolène, men folk verkar inte så hoppfulla i och med att Sarkozy fick fler röster i första omgången. Men man vet aldrig!

Så som sagt, idag ska det hela avgöras. Röstlokalerna stänger om en halvtimme om jag har förstått det hela rätt… Jag skriver antagligen någonting mer om hur resultatet blir senare.

L’Election Présidentielle 2

22 april 2007 at 20:08 | In Frankrike, politik | Leave a Comment

De två som går vidare till andra omgången i Frankrikes presidentval blir Nicolas Sarkozy och Ségolène Royal – de förhandstippade favoriterna. Osäkert är nu bara exakt hur stort avståndet mellan de två är. Listan ser ut så här med de tolv:

  1. Sarkozy
  2. Royal
  3. Bayrou
  4. Le Pen
  5. Besancenot
  6. de Villiers
  7. Buffet
  8. Laguillet
  9. Voynet
  10. Nihous
  11. Bové
  12. Schivardi

De preliminära siffrorna spänner från 29,8% för Sarkozy till 0,4% för Schivardi. Enligt Le Monde är det 14,4% som inte röstat (siffrorna kl 21).

Socialisterna är inte minst glada över att Royal har suddat ut minnet av 21 april 2002, då Le Pen knäckte deras kandidat Lionel Jospin och gick vidare till andra omgången mot Chirac. Tyvärr verkar åtminstone folket här i soffan hos mig (lite grannar och så) tro att det blir Sarkozy som ror hem det hela. Men mycket kan hända, man vet aldrig.

En liten observation från min värdpappa också: ”Det är ju som fotboll! Första omgången, andra omgången…” Måste säga att jag har tänkt den tanken också :)

L’Election Présidentielle

22 april 2007 at 11:57 | In Frankrike, politik | Leave a Comment

Idag är det presidentval här i Frankrike och det finns tolv kandidater att rösta på. Utanför Frankrike är det främst fyra som är kända – Nicolas Sarkozy, Ségolène Royal, François Bayrou och Jean-Marie Le Pen – men det finns som sagt åtta andra. Alla kandidater har fått exakt lika mycket tid i teve, samt lika många officiella anslagstavlor utanför vartenda mairie (borgmästeri) i hela Frankrike. Överallt har det suttit tolv tavlor numrerade, och gud nåde den som sätter upp en affisch på fel tavla…

Tack och lov att jag inte är fransk medborgare och därmed inte kan rösta, för jag har ingen aning om vem jag skulle rösta på. Tyvärr verkar inte fransmännen själva veta det heller… Vi får se hur det går, jag ska i alla fall försöka hålla lite utkik på Le Mondes hemsida under dagen.

Fyra vänsterkandidater:

  • Ségolène Royal – Parti socialiste
  • Olivier Besancenot – Ligue communiste révolutionnaire
  • Marie-George Buffet – Parti communiste
  • Arlette Laguiller – Lutte Ouvrière

Tre högerkandidater:

  • Nicolas Sarkozy – Union pour un mouvement populaire
  • Jean-Marie Le Pen - Front national
  • Philippe de Villiers – Mouvement pour la France

Och sen fem andra från diverse partier…

  • François Bayrou – Union pour la démocratie française
  • José Bové – Altermondialiste
  • Dominique Voynet – Les Verts
  • Frédéric Nihous – CPNT [Chasse, pêche, nature, traditions]
  • Gérard Schivardi – soutenu par Parti des travailleurs

La Môme i Sverige

2 april 2007 at 15:11 | In Frankrike, Sverige, film | 5 Comments

För några dagar sedan hade den franska filmen La Môme (under namnet La Vie en Rose) premiär i Sverige, vilket innebär att tidningarna nu recenserar.

Överlag verkar inte de svenska recensenterna vara så förtjusta i den stackars filmen (varierande grad förstås, men ÖP verkar ha sett ljuset… ;)), men det slipper de väl om de inte vill. Det är ju faktiskt inget krav att gilla alla filmer som kommer ut, eller alla filmer som jag gillar ^^

Däremot skriver DN:s recensent så här: ”Perfekt stoff för storslagna filmdrömmar, naturligtvis. Att ingen försökt tidigare är en gåta.” Vilket faktiskt inte stämmer. Det har gjorts minst fyra filmer tidigare om Edith Piaf, och även om två av dem var så kallade ”téléfilms” (sådana filmer som görs för teve) så innebär det två som har gått på bio. Jag tycker ändå det känns lite trist att en recensent inte kan kolla upp det som det tar en halv minut att få fram på wikipedia… Eftersom jag inte sett filmerna vet jag inte hur pass bra de är, men de har trots allt gjorts och förtjänar därför att nämnas…

Viss av kritiken som framförs kan jag förstå, det är en hyfsat rörig film. Det är också så att det är oerhört svårt att få med allt om en människa på 2 timmar 20 minuter. En del av det som sägs här i Frankrike kanske inte kommer fram, men bl.a. Ginou, Ediths bästa vän, har sagt att det här är den bästa filmen hittills som gjorts om Edith… Det hindrar ju inte att någon annan gör en bättre film i framtiden, men i alla fall ;)

Recensioner i svenska tidningar:

Några franska recensioner (quelques critiques en français!):

Lovläsning

30 mars 2007 at 17:42 | In Frankrike, böcker, mig, skola | 1 Comment

Hittade Elfriede Jelineks Pianisten (La Pianiste på franska) i skolans bibliotek, så den har jag börjat läsa. På franska förstås, så det går nog lite trögare än om jag hade läst den på svenska… :) Hittills är den bra i alla fall! (Jag har kommit ungefär 60 sidor.)

Nu på lovet ska jag ägna mig åt att plugga inför min låtsasmunta i fransk litteratur precis efter påsklovet (18 april, håll tummarna för mig…). Det innebär bl.a. att läsa om alla texter vi analyserat sedan början av året… Eftersom jag inte hängde med så bra precis i början ska jag främst läsa texterna från Upplysningen. Candide ska läsas om, tillsammans med diverse texter av Diderot, Rousseau, Damilaville m.fl. Ska även läsa Rousseaus självbiografi Les Confessions, nästa verk som vi ska analysera… Som tur är behöver vi bara läsa de två första böckerna, inte alla tolv (!). Det hade blivit lite mycket tror jag. Hittade en fin liten utgåva av de fyra första för €1,90 så det är jag nöjd med. Det är bra när man kan få böcker billigt.

När föräldrarna kommer ner nu på lovet kommer de få massa böcker med sig när de åker igen. Ska försöka skicka hem ett tjugotal böcker i alla fall, det vore omojligt för mig att ta dem allihopa i juli när allt annat också ska med tillbaka. Så därför har jag idag tagit hem från skolan en gigantisk hög :) Det blev tungt… Några tips från högen är Matin Brun av Franck Pavloff, fantastisk novell på 8 sidor; Huis Clos av Jean-Paul Sartre, riktigt bra pjäs om helvetespsykologi; Métaphysique des tubes av Amélie Nothomb, en självbiografi upp till tre års ålder; samt Paroles des Poilus, en samling med brev från soldater på båda sidor av fronten under första världskriget. Riktigt bra böcker allihopa!

Men jag ska ju inte läsa hela tiden, eftersom föräldrarna kommer och vi ska åka till Tyskland en sväng! Tjoho! :)

Namn

29 mars 2007 at 12:49 | In Frankrike, U.S.A., samhälle, språk | 3 Comments

Idag tänkte jag på namn. Hur det franska heter prénom och nom och på svenska förnamn och efternamn.

När vi i Sverige frågar vad någon heter ber vi om förnamnet, det är det som är ”namn”. Vi kallar folk för deras förnamn första gången vi träffar dom, det spelar ingen roll vem de är. Vi är en väldigt förnamnsbaserad kultur… Det blev en liten chock för mig när jag kom hit till detta egentligen ganska formella samhälle. Visserligen hade jag ju vant in mig på Kungsholmen med att kalla lärarna för Mr och Mrs [namn] men i alla fall.

I Frankrike, om man frågar om någons ”nom” så är det efternamnet man får. Det är liksom grundstadiet. Vill man veta förnamn måste man fråga specifikt c’est quoi ton prénom? Efternamnet skrivs först och med versaler, överallt på alla papper och brev. Lärare och vuxna, vem som helst egentligen, tilltalas med Madame och Monsieur. Det känns inte så troligt att jag skulle kalla mina kompisars föräldrar för deras förnamn, inte heller att jag skulle säga någonting annat än vous. Det kan ju visserligen förändras, men absolut inte från första början.

Naturligtvis ska titlar användas om de finns. På alla brev skrivs adressen exempelvis Mme BARDOT Brigitte, bytande mellan Mlle, Mme och Mr. När folk intervjuas på teve markeras det väldigt noga om det är doktor, advokat, professor eller vad det nu kan vara. I Sverige skriver vi ju förnamn, efternamn och möjligtvis en liten text med personens arbetsuppgift. Det är skillnad.

Jag kommer förresten aldrig över chocken jag fick första gången jag klev in i en affär och personalen sa bonjour madame… Allra minst tyckte jag att dom kunde kalla mig Mademoiselle, men nää. Madame skulle det vara.

När jag ändå pratar om Madame och Monsieur så är det ju samma sak i de engelskspråkiga länderna egentligen (det är ju därför vi använder det på Kungsholmen :)). Lärare ska kallas för Mr/Mrs Smith, eller sir/ms. När jag gick i ettan i Columbus tillät min lärare oss mycket snällt att kalla honom för Mr V. istället för hans hela namn, eftersom han tyckte det var krångligt för sexåringar. Dessutom ville han att det skulle vara lite mindre formellt. Däremot var det aldrig frågan om att kalla honom något annat än Mr…

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.