Pantoufle

Några dagar försenat, bl.a. eftersom jag var i Umeå i helgen… Men här är det! Aningens förvirrat och långrandigt, men det här är sådant jag tänker rätt mycket på.

Inuti varje person finns oerhört många fördomar, många av dem tänker vi inte ens på. Människor har ett inbyggt behov av att kategorisera, och detta gör vi med hjälp av våra fördomar om saker/folk. De allra känsligaste fördomarna är dem som rör människor, vad vi förväntar oss av dem p.g.a. utseende och sociala ställning. Det finns inget som en vanlig människa avskyr mer än att bli dömd efter två sekunder enligt dömarens personliga fördomar. Och vi känner av när vi blir dömda, alla människor har detta inbyggt tror jag.

I arbete med barn och ungdomar tror jag det är extra viktigt att inte döma för snabbt. Vi är oerhört känsliga för vad vuxna tycker om oss, och känner vi att det är försent att ändra på intrycket är det många som helt enkelt slutar bry sig om den läraren/pedagogen/vuxne. Ibland kan det t.o.m. övergå i starkt ogillande. Ett exempel på detta har jag själv varit med om i skolan. En lärare i svenska som var ganska osäker på sig själv lyckades provocera alla sina elever. Bl.a. genom ett antagande att vi i den engelska klassen är dåliga på svenska, och därför undervisade hon oss om att man använder punkt och stor bokstav. Med tanke på att detta var modersmålsklassen i svenska, och att vi gick på gymnasiet, kändes det aningens förnedrande… Visst har vissa klasser i den engelska sektionen problem med svenska eftersom vi pratar så mycket engelska, men det är ingen anledning att anta att vi inte kan vissa grundläggande svenska grammatikregler.

Något av det roligaste när jag märker att någon har bildat sig en bestämd uppfattning om mig, är att säga något helt oväntat som dom inte alls trodde om mig. Känslan när man ser hjulen snurra runt inne i huvudet på personen är helt fantastisk. Jag tror att vi måste provocera bort fördomarna, det räcker inte med att tänka ”nej, jag har inga fördomar!”. Vi måste inse vilka fördomar vi har, och det gör vi bäst genom att den som blir ”utsatt” för våra fördomar vänder dem upp och ner. Har man tur kan man skratta tillsammans om sina löjliga fördomar, som ju inte alls stämde…  

Så, vad vill jag säga med det här? Bra fråga egentligen. Kanske att vi måste vara öppna för intryck, och verkligen försöka att inte döma folk inom en halv minut. Och du som blir utsatt för fördomar, vänd dem upp och ner. Spela på folks fördomar, provocera dem, och vänd dem sedan bak och fram. Jag lovar, det är jätteroligt! :)

Övriga deltagare i Månadens inlägg finns på tolkens blogg.