Månadens inlägg juni: Tvåspråkighet
20 juni 2007 at 21:56 | In månadens inlägg, språk | 3 CommentsNågot jag blir glad över varje gång jag upptäcker det, är när ett ord ger ett annat i ett annat språk. För mig gäller det främst mellan engelska och franska, dessa två språk som har lånat så mycket av varandra (en intressant bok har jag skrivit om här). Även svenskan brukar lyckas uppdaga något i tyska, eller för den delen franska eller engelska då och då. Nu är jag inte flytande i något språk förutom svenska och i någon mån engelska, men jag märker fenomenet ändå. Ju fler språk man kan, desto lättare blir det att lära sig ännu fler.
Engelska lärde jag mig tidigt, i sexårsåldern, så senare när jag började med franskan blev engelskan ett självklart hjälpmedel. På grund av min ”nästan-tvåspråkighet” har jag haft lättare att lära mig franska än vad mina klasskompisar hade. Jag tror att man helt enkelt öppnar sig bättre för språk om man kan två eller flera riktigt bra. Kan man dem inte tillräckligt bra blandar de sig i huvudet (som tyska och franska gjorde förut för mig), men har man verkligen kunskap om språket förväxlar man dem inte. Kom på efter att ha läst Haydees inlägg att jag borde påpeka att förväxling av språk och kodväxling som hon skriver om inte är samma sak. Förväxling är när jag försöker komma på tyska ord men bara tyskifierade franska ord dyker upp i huvudet :) Kodväxling är snarare när jag använder mig av till exempelvis det franska ordet surveillant istället för övervakare, för surveillant funkar bättre helt enkelt.
Jag funderar en del på det här med tvåspråkighet just nu, eftersom min pojkvän är fransk. Vårt kommunikationsspråk är (naturligt nog eftersom vi befinner oss i Frankrike) franska, men han håller på och lär sig lite svenska också. Hypotetiskt sett, vad händer om vi skaffar barn ihop? Jag är väldigt inne på att prata svenska med mitt barn, men som Anna Malaga beskriver, man kan ju inte göra det hela tiden. Jag vill ju att mitt barn ska kunna prata mitt språk som är en del av mig, men samtidigt kan det vara svårt att genomföra om man inte skiljer av sitt barn från omgivningen. Det hela hänger ju också på vilket land man bor i…
Två familjer i min närhet har lite olika sätt… I den ena är mor/farföräldrarna inflyttade från Spanien när barnen var små, deras barn talar spanska. Dottern har inte lärt sina barn spanska. Sonen däremot har lärt sina barn spanska, och de verkar över huvud taget åka mer till Spanien. Jag skulle hellre göra som brodern, trots allt… Tilläggas kan visserligen att dotterns barn läser spanska i skolan och åtminstone ett av dem vill bli spanskalärare…
Den andra familjen är en rysk familj som för tillfället bor i Tyskland. Båda föräldrarna är ryska (och behärskar tyska), därför talar de ryska med sina två små barn. De två små barnen är hyfsat osäkra på tyska, naturligt nog, de hör det ju nästan aldrig. Föräldrarna har därför anlitat en barnvakt för att tala tyska med barnen, åtminstone äldsta dottern (~4 år). Här är det skillnaden mellan samhällets och familjens språk som ställer till det… Det är svårt att säga något – så här måste det vara!
Det här blev ett hyfsat rörigt inlägg om lite allt möjligt :P Hoppas ni förstår mina små filosoferingar om flera språk ändå… Jag tycker i alla fall att det är bra att kunna flera språk :)
Övriga deltagare i kedjan kan hittas hos tolken.
3 kommentarer »
RSS för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI
Kommentera
-
Senaste kommentarer
David på Månadens inlägg juni: Två… Freyja på Sigur Rós christofferkarlsson på Björk Elsa på Månadens inlägg oktober: … Dic på Blind Guardian Övrigt
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
På grund av min “nästan-tvåspråkighet” har jag haft lättare att lära mig franska än vad mina klasskompisar hade.
Det där kan jag skriva under på. Ju fler språk man kan desto lättare är det lära sig ett nytt för att man har något att relatera till. Man gör kopplingar till det man redan kan. Ungefär som att det är enklare att lära sig italienska om man kan spanska innan. De språken har ju rätt mycket gemensamt. Sedan kan det väl i vissa fall vara en nackdel också för att det är lättare att blanda ihop… :D
Comment av Pumita — 23 juni 2007 #
Det ar mycket lattare att lara sig ett/flera sprak som barn och det blir svarare ju aldre man blir. Jag ar fodd i Sverige men min mamma och biologiska pappa kom till Sverige ca 2 ar innan jag foddes. Detta innebar att det pratade ytterst lite svenska och naturligt for dem var att prata polska med mig. Nar jag var ett ar skiljdes dock mina foraldrar och jag har numera ingen kontakt med min biologiska pappa.
Jag gick pa ett svenskt dagis och svenska blev mitt modersmal men min polska var nastan lika flytande eftersom jag horde det hemma och vi reste ofta till Polen.
Nar jag var 8 ar flyttade jag 1 ar med min mamma till USA dar jag larde mig engelska helt flytande. Under det aret pratade min mamma mest svenska med mig eftersom vi skulle tillbaka till Sverige efter aret utomlands, nar vi var tillbaka i Sverige hade min polska forsamrats men den kom snabbt ikapp nar min mamma borjade prata uteslutande polska.
Nar jag var 14 slyttade jag och min familj (min mamma traffade ens svensk man nar jag var 5 ar som ar min pappa) och har larde jag mig snabbt bade franska och nederlandska flytande (landet ar tvasprakigt).
Jag ar 19 nu (fyller 20 i oktober ) och ar numera 5-sprakig. Jag vet att svenskan an sa lange ar mitt starkaste sprak men det minskar drastiskt med varje ar som gar och eftersom jag last bade gymnasium och nu universitet pa franska. Min franska ar nu pa hogre niva an bade min polska och engelska (fast jag har egentligen jattesvart for att rangordna mina sprak, jag vet helt enkelt inte hur jag ska gora!).
Jag vet inte vilket sprak jag kommer att prata med mina barn faktiskt, men det klokaste for dem vore om jag pratade svenska eftersom det somsagt ar lattare att lara sig sprak som barn och jag tror starkt pa att om man ar runt manga sprak (som jag sjalv) fran fodseln sa har man per automatik lattare att lara sig andra spprak i framtiden.
Jag har tva systrar nu, den ena ar 5 ar och den andra ar 2 ar, bada tva ar tresprakiga (svenska, polska och franska). Den aldsta blandade spraken i borjan men kan nu distingera varje sprak for sig och vet mycket val att polska ar polska, franska franska och svensa ar svensaka. Hon vet att framor och pappa pratar sevsnka och att mamam pratar polska. Hon fragar nar vi ska ha gaster vilket sprak de pratar och blandar inte langre alls.
Jag ar for flersprakighet, det ar en sadan enorm rikedom!
(ursakta mitt langa och osammanhangande inlagg men detta amne passionerar mig :))
Comment av Nathalie — 5 juli 2007 #
Hej!
Jag vet inte hur jag kom till den sidan, men det du skrev var rätt intressant. Jag svarar tydligen ett år för sent (vet inte ens om någon kommer att läsa det här?), men jag kan ge min synpunkt, både som barn och som förälder.
Jag är nämligen född och uppväxt i Frankrike, från en fransk pappa och en norsk mamma. Som 23 åring hamnade jag i Sverige där jag idag har barn med en svenska.
När jag föddes fick min mamma råd att inte blanda språken och att prata franska med mig, för på 70-talet hade man för sig att det kunde vara för rörigt för ett barn att blanda olika språk. Så hon pratade mest franska med mig, och lite norska ibland. Det enda jag kan säga är att man lär känna någon på ett språk bara. Alltså för mig var att prata med min mamma lika med att prata på franska, det språket hon använde mest, och jag hatade verkligen som barn när hon försökte prata norska med mig (även idag har jag svårt för det faktiskt!).
När jag sedan blev större och började intressera mig för mina nordiska rötter var jag väldigt besviken över att jag inte hade lärt mig norska. Jag var faktiskt väldigt besviken och arg på att min mamma inte hade pratat norska med mig! Min mormor (som bara kunde norska) dog utan att jag någonsin haft möjlighet att verkligen prata med henne egentligen, eftersom jag inte kunde norska.
Detta var faktiskt det som fick mig att hamna i ett nordiskt land till slut: viljan att lära mig ett nordiskt språk, mitt modersmål! Jag kände en mycket stark längtan till mina rötter plötsligt.
Nu har jag bott många år i Sverige, och har även bildat familj här (vi pratar svenska hemma med min sambo), och det är idag för mig självklart att det språket jag pratar med mina barn ska vara mitt språk, alltså franska! Franska är det språket jag kan bäst, det språket jag har vuxit med och med vilket jag har lärt mig att uttrycka mina känslor. Och jag kan bara säga att mina barn pratar mycket bra och helt flyttande både franska och svenska! Jag försöker vara väldigt konsekvent, och visst kan det kännas konstigt ibland att prata franska även då det finns folk runt omkring som inte förstår franska, nästan oartigt, men det är bara att förklara hur det ligger till och det går att göra små undantag.
Jag pratade någon gång med en psykolog som kunde bekräfta att det bästa man kan göra som ”invandrare” är att prata sitt eget språk med sina barn (varje förälder för sig!). Annars finns det risk att barnen lär sig ett dåligt lokalt språk (om inte föräldern är helt flyttande i det språket), och att föräldern får svårt att uttrycka sig exakt mot sina barn ibland. Att lära sig det lokala språket kommer barnen att göra själva, i skolan, med kompisarna, osv.
Alltså, mitt råd är mycket enkelt: prata svenska med dina barn, oavsett om ni bor i Frankrike, i Sverige eller i något annat land! Och om din kille är fransk så ska han prata franska med dem! Jag lovar, barnen har en otrolig förmåga att lära sig, och du behöver inte vara orolig för att de ska lära sig det andra språket. Men din uppgift är att lära dem ditt språk! Om inte du vill att de blir skitsura på dig sedan som vuxna (så som jag blev på min mamma).
Ha det så bra!
/David
Comment av David — 14 juni 2008 #